Plötsligt händer det!

Idag hände det! Jag vaknade med en längtan att springa! Solen sken, jag var utvilad och träningssugen och mina löparskor var arga på mig eftersom de inte fått chansen att visa mig deras möjlighet att få mig att flyga fram... Typ.

Jag sprang ner till dungen och var bestämd att springa tre varv! Och tre varv blev det även om sista varvet gick tungt. Första gick förvånansvärt lätt. Men då bör det kanske förtydligas att springa fort är omöjligt i dungen eftersom det är rötter överallt. Och nu rötter med löv ovanpå. Så hastighet och dungen går inte ihop! 

Skönt var det och ännu skönare nu efter frukost. Det känns redan i låren att chocken börjar släppa taget och muskelfibrerna reparerar sig gör fullt 😊

Jag erkänner att jag gick hem från dungen så tiden är verkligen ingen succé men känslan att ändå springa/jogga/lunka 4,5 km utan stopp för första gången sedan semestern tänker jag njuta av ändå! Så det då!