Idag var olyckan framme! Dottern ringde vid 13:45 och sa: Kan du hämta mig? Med panik i rösten. Jag har ramlat på cykel och skrapat upp knäet och mår illa och känner mig helt yr. Grrr, tänkte jag, mitt i herrarnas 15 km klassiska lopp...
Jag åkte förstås, hon är ju mitt barn! Kom dit, lastade in henne i bilen och körde hem henne. Vi gick in på toan, så att jag kunde börja göra rent... Hm... Stora stenar i såret, tre jack och näe, det här måste nog sys... Vi hoppade in i bilen och åkte upp till Akuten istället. Först blev jag helt ställd, vart ska jag vända mig? VC, 1177, Akuten? Jag ringde 1177. 19 minuter i kö... Nej, då åkte vi till Akuten och chansade på att bli insläppta.
Jag varnade dottern och sa att vi kanske inte är hemma förrän kl 19:00 ikväll... Vi kan få sitta i timmar och vänta... Det är ju alltid vad man hör av folk. Jag har typ aldrig varit på akuten...
Vi satt i väntrummet i 20 minuter innan vi fick komma in. Sen bedövade de med salva och började torka rent. De fick inte bort mycket alls... De bedövade då med spruta och till med hårdhandskarna. De tog en tandborste och gnodde, och gnodde, och gnodde... Det kommer kännas imorgon... Tillslut fick de bort (nästan) allt. Hon syddes sen, efter ännu mer bedövning, med 10 stygn och fick sedan åka hem. Allt tog 2 h 15 min. Det är bra!
Dottern ringde sedan pappa/maken och berättade, efteråt, vad som hade hänt. Stolt som en tupp. Maken var tacksam att han hörde om det efteråt...
Annars då? Maken och jag smet ner till bandyplan för att heja fram IFK till vinst i första kvalmatchen, men det blev tyvärr förlust... Nu blir det bingen! Håller tummarna för att dottern mår bra imorgon. Min stackars lilla tjeja... ❤
Lite renare efter tandborstningen...
Förstahalvlek: duggregn, regn, snö! Andra halvlek: uppehåll!
