Bättre än inget...

Morgonen startades på gymmet. Min plan var att springa en timme eller en mil. Det blev tyvärr inget av det... 

På min polar loop ser det ju bra ut när man kollar på siffrorna. Men när man tittar på kurvan ser man sanningen...

Jag som valde att sringa inomhus för att motstå impulsen att stanna... Ni ser själva efter 30 minuter att pulsen sjunker tre gånger när jag hoppar av bandet... Sen ger jag upp och sänker hastigheten men höjer bandet och går istället i nästan tio minuter innan jag höjer hastigheten igen och springer sista biten. En timmes träning blev det men alls så som jag hade planerat.

Jag tappar motivationen! Det spelar tydligen ingen roll om jag springer ute eller inte. Är det orken som tryter? Eller ger jag bara upp för att det är tråkigt? 

Vad ska jag göra för att inte ge upp? Det är en månad kvar innan jag ska SPRINGA premiärmilen! Inte GÅ! Jag har ju sprungit flera lopp förut och vet att man blir mer peppad då när det är tidtagning och folk runt banan som hejar på och applåderar. För att inte glömma barnen som ger high five! Det får jag energi av! Energi ja... Kanske gillar inte kroppen den timmeslånga konditionsträningen på fastande mage längre? Jag, eller hjärnan, gillar normalt det. Känslan av att vara lätt, pigg och igång så tidigt. Men kanske är den 40-åriga kroppen segare än den var för något/några år sedan?

Kanske berodde den tunga känslan av att jag var trött i kroppen efter tisdagens bodypump och gårdagens tabata, men jag tror mest det är huvudet som säger ifrån. Eller latmasken... 

Hur gör du för att motivera dig? Har du något bra tips att dela med dig av?

Måste avsluta med att gratta tjejerna till VM-silvret i stafetten! Tjihooooo!!!